Baksätesfilosoferande

I meteorologikursen när vi pratade om konvektion och hur vissa dalgångar på "fel" sida om bergstoppar konstant utsätt för regn medan andra sidan nästan aldrig har regn kommer jag ihåg att jag frågade mig vilka ärkepuckon som väljer att bo i den regniga dalgången. Nu har jag lärt mig att det inte bara behöver vara en liten dalgång utan även kan vara större områden till exempel ett visst landskap i norra Spanien. Jag är alltså ett av dessa ärkepuckon som valt att bo i Asturias, om än bara för en termin. Här regnar det nästan alltid, eller ja, sen jag kom hit har det i snitt regnat hälften av tiden, ofta en knapp vecka i stöten och sedan uppehåll några dagar, och då kan vädret vara varmt och milt, ibland upp till 20-25 grader, detta även på vintern trots att det är vanligare på sommaren, då det förresten sägs regna lite mindre än resten av året. Inte nog med att det generellt är regnigt här, väderleken ändras också snabbt vilket gör att folk i princip alltid går runt med ett stort paraply hängande på armen, eller minst ett litet hopfällbart i väskan. Minsta duggregn får oftast alla dessa att fällas upp och staden förvandlas till en färgglad skog av paraplyer. (Jag förstod snabbt och köpte såklart ett paraply istället för en planerad regnjacka de första dagarna.)

Nu är jag på väg till södra Spanien med en av kurserna för en lång fältkurs på 6 dagar med kursen "mineralfyndigheter". Jag uppskattar som alltid att åka igenom det Asturiska landskapet. På väg söder ut åker vi upp och upp, mot toppen av bergskedjan som separerar Asturias från resten av Spanien. Terrängen fortsätter att stiga lite till men vi åker in i en tunnel som lutar neråt. Läraren som kör berättar att denna tunnel kallas svarta tunneln och att det är som att komma till en ny dimension när man kommer ut, eftersom tunneln slutar en bit ner på andra sidan berget. Detta stämde såklart även idag! Vi lämnade ett duggande, grått Asturias med dess gröna landskap och tätbevuxna kullar och berg för att komma ut till en blå himmel med rätt många men ändå tunna molnslöjor, obevuxna stentoppar eller karga kullar som sen planar ut mer när vi lämnar bergskedjan. Landskapet är fortfarande grönt men inte samma mörka friska färg som i Asturias utan ljusare och med lite inslag av grått. Det är mycket mindre träd och det djungelliknande landskapet har bytts mot släta åkrar med någon buske här och var samt något träd mot horisonten.

11 av oss 15 studenter en av kvällarna i Zafra.

Utom att bergskedjan påverkar klimatet här har den även haft en historisk påverkan. Nu är jag inte jättepåläst men enligt vad jag uppfattat höll den kantabriska bergskedjan även araberna borta. När de hade tagit över resten av Spanien klarade sig norra Spanien, och Asturias, lindrigt undan eftersom bergsryggen hindrade framkomligheten. Detta verkar (ännu mer min tolkning) ha gjort att Asturias har mer influenser norr ifrån, t.ex. keltiskt, än i övriga Spanien. Exempel på det är det regionala instrumentet säckpipa och den Asturianska flaggan som visar det keltiska korset med A & W (eller alpha och omega, början och slutet) på varsin av "armarna".

Asturias flagga

Utöver detta filosoferande kommer även ett inlägg om själva fältkursen, samt ett om påsklovet så snart jag har alla bilder på plats.